|
Innehållsförteckning | |
 |
| Fig. 1. Skulptur i katedralen i Angoulême, 1100- talets första hälft (detalj). Efter bild på s. 121 i T. Wise "The Wars of the Crusades 1096-1291". London 1978. |
Ringbrynjehuvor förekommer (i Europa) från 1000-talet och till medeltidens slut. De kan indelas i två huvudtyper med variationer, de vilka utgjort en sammanhängande del med brynjan, dels de separata huvor som avbildas huvudsakligen fr.o.m. 1200-talets andra hälft. (De förekommer undantagsvis tidigare men är då inte särskilt vanliga. Fig. 1 visar en separat ringbrynjehuva avbildad på en ryttarskulptur eller relief i katedralen i Angoulême från 1100-talet.) Det är den separata typen som här skall behandlas, då det är den enda typ som med säkerhet kunnat påvisas i korsbetningenmaterialet (Thordeman 1939 vol 1 s. 104). Bland riddare skulle den lösa ringbrynjehuvan bli en relativt kortvarig företeelse, både dessa och många andra, i första hand professionella soldater, anlade i stället redan från och med tiden omkring 1300 bassineten, en hjälmtyp som utvecklats ur den stålkalott man tidigare burit över, ofta under, ringbrynjehuvan som extra skydd. Bassineten var försedd med ringbrynja fastgjord i dess nederkant, och denna nedhängande brynja slöt sig om ansiktets nederdel, skyddande nacke, öron och kinder samt haka och hals. Brynjans nedre parti vilade på axlarna och den tycks ha varit försedd med ordentlig stoppning, särskilt runt halsen, till skillnad från tidigare ringbrynjehuvor. Hela ringbrynjehuvor kom emellertid att leva kvar bland fotsoldaterna, vilka, särskilt i de skandinaviska länderna, använde en med brätten försedd hjälmtyp kallad järnhatt. I kombination med järnhatten utgjorde brynjehuvan ett bra extra skydd.
I landskapslagarnas beskrivning av "folkvapen", dvs den militära utrustning som "var viger man" över 18 år (Hälsingelagen) måste hålla sig med i
5
händelse av krig, omnämns inte ringbrynjehuvor med någon term som omedelbart för den sentida läsarens tankar till plagget ifråga. Ordet "muza" dyker emellertid upp regelbundet. Hildebrand ansåg på sin tid att det betydde brynja, vilket är mindre troligt då ju denna nämns vid sidan av "muza" (Hildebrand 1879-1903 del III s. 321). Så sent som i en 1979 publicerad utgåva av svenska landskapslagar uppges det vara ett fornsvenskt ord för harnesk (Holmbäck-Wessén 1979 s. 407). Detta kan omöjligt vara fallet, då harnesk i den betydelse vi i dag lägger i ordet, dvs ett kroppskydd bestående av en solid bröst- och ibland ryggplåt, inte förekom vid tiden för de åberopade laghandskrifternas tillkomst, dvs 1300-talets första hälft (Holmbäck-Wessén 1979 s. XLIII). Kroppsrustningen vid denna tid utgjordes av ringbrynja, avsedd med landskapslagarnas "panzare" eller "bryniu". En annan typ av rustning, sammanfogad av ett flertal plåtar fastnitade i eller ibland utanpå en rock av läder eller kraftigt tyg, började också vinna insteg under perioden i fråga. Den är identisk med de i Korsbetningenmaterialet i stort antal påträffade plåtrustningarna. Thordeman benämner denna typ "överdragsrustning" (Thordeman "Stridsdräkten under forntid och medeltid" särtryck u.å. s. 109). I samtida källor kallas den vanligen "plata". Vad avses då med "muza"? Thordeman framkastar i "Stridsdräkten under forntid och medeltid" i förbigående en förmodan att det kan betyda ringbrynjehuva. I sin bok "Invasion på Gotland 1361" är han säkrare på sin sak och anger rätt och slätt att det avser just denna (Thordeman 1944 s. 145). Hildebrand ansåg åberopande tyska språforskare, att ordet mössa (som enligt honom inte förekom i medeltidssvenskan) i sin tyska form "Mütze" kan härledas ur det latinska "almutium" eller "almutia", en huva med axelslag som bars av kaniker (Hildebrand 1879-1903 del III s. 299). Överensstämmelsen Mütze - muza och det faktum att dessa ord betecknade en huva med axelslag gör det enligt mitt förmenande troligt att det är den lösa ringbrynjehuvan som avses med "muza". Den närmast obligatoriska förekomsten av ringbrynjehuvor på samtida nordiska avbildningar av soldater gör det högst sannolikt att den måste ha omnämnts i lanskapslagarnas beväpningsföreskrifter.
6
I Korsbetningengravarna återfanns inga hjälmar. Att sådana brukats kan man emellertid förutsätta. Landskapslagarna omnämner genomgående järnhatt eller kittelhatt och samtida bildmaterial ger gott belägg för detta. I Gotlands Fornsal förvaras ett litet sandstenshuvud daterat till 1300-talets mitt från en gotländsk kyrka. Det visar den äldre typen av järnhatt sammansatt av delar, buren tillsammans med en ringbrynjehuva (Fig. 2).
Ovanför en portal på Källunge kyrka på Gotland återges en intressant stridsscen, även den daterad till 1300-talets mitt (Fig. 3 och 4). Av de sex krigarna bär fem järnhatt, i kombination med ringbrynjehuva samt ringbrynja med varierande ärmlängd.
 |
| Fig. 3. Relief från Källunge kyrka på Gotland. Den runt ansiktsöppningen löpande kanten kan här skönjas tydligt på de två vänstra figurerna. Foto T. Hellman 1987. |
7
Den sjätte figuren föreställer en riddare vilket framgår av hans tunnhjälm och sköld. Järnhattarna förefaller vara av två typer. Två av figurerna, betecknande nog just de som är utrustade med svärd, bär små runda, med bucklor försedda sköldar. Det är inte otroligt att reliefen utförts till minne av 1361 års händelser, allrahelst som samtliga figurer bär kroppsrustningar av "Korsbetningentyp". Jag får anledning att återkomma till den längre fram.
8
2.2 Ringbrynjehuvors skyddsvärde
Buren utan hjälm är ringbrynjehuvan ett otillfredsställande skydd. Ett hugg med svärd eller yxa, eller ett klubbslag, ger ofelbart en svår skada som försätter mottagaren ur stridbart skick. Inget foder, med eller utan stoppning, har kunnat förhindra detta. I "Armour from the Battle of Wisby 1361" (Thordeman 1939 vol. 1 s. 64-65) visas effekten av hugg, varav åtminstone några kan ha utdelats medan ringbrynjehuvan ännu täckte huvudet (Fig. 5). Pilar slår igenom brynja, särskilt om den vilar mot ett stumt underlag som huvudet (Pope 1974 s. 45, Jones 1992 s. 113). Spetsiga föremål som spjutspetsar, dolkar och taggarna på spikklubbor, tränger igenom från några mm:s djup till ett par cm beroende på ringarnas diameter och tjocklek och spetsens utformning, även om ringarna inte skulle brista.
Det är följaktligen främst mot skärskador och hugg mot kroppens mjuka delar som brynja skyddar bäst och ett stoppat underplagg är här till stor nytta. Brynjans stora fördel ligger i dess flexibilitet, och det var som skydd för de kroppsdelar som ej kunde täckas av plåtar (armhålor, arm- och knäveck, underliv etc.) som den kom att leva kvar längst.
Vad ringbrynjehuvans hjässparti beträffar, kan dess främsta funktion sägas vara att bära upp den nedre delen, som skyddar övriga delar av huvudet samt hals och axlar, men det ger naturligtvis också ett extra skydd under hjälmen. Brynjehuvan bör ses som ett komplement till denna.
Utan foder av något slag kan ingen ringbrynjehuva bäras (Thordeman 1939 vol 1 s. 105-106). Alla som försökt lär instämma. Detta gav mig idén att bl. a. söka ta reda på hur fodret varit beskaffat.
9
|
Innehållsförteckning | |
Text © 1995 Tommy Hellman
HTML-version Patrik Djurfeldt
Main Page