Ringbrynjehuvor från massgravarna vid Korsbetningen

3. FORSKNINGSHISTORIK

Med undantag av Burgess - Robinsons analys av "Edinburghhuvan" (Burgess - Robinson 1956) har jag inte lyckats finna någon ingående studie av ringbrynjehuvor från europeisk medeltid. Före utgrävningarna vid Korsbetningen och upptäckten av "Edinburghhuvan" fanns det heller inga original att tillgå. Korsbetningenfynden var också av sådan omfattning att prioriteringar måste göras och Thordeman behandlade ringbrynjehuvorna tämligen kortfattat (Thordeman 1939 vol. 1 s. 98-106). De är i många fall dessutom i ömtålig kondition och tidens konserveringstekniska resurser medgav tydligen inte rengöring tillräcklig för att djupare insikt i deras konstruktion skulle kunna uppnås (Thordeman 1939 vol. 1 s. 99).

En av dem (175 30:A2) har sedan dess "konserverats" på SHM:s Tekniska Institution (Ekdahl 1984 s. 17-24). Det rörde sig snarast om en rengöring utförd medelst blästring. Någon analys beträffande typ och konstruktion gjordes dock inte. Den är nu (1994) deponerad på Gotlands Fornsal, där jag haft möjlighet att granska den ingående.

I "Gotländskt arkiv" 1980 finns en artikel om en ringbrynjehuva från Korsbetningen och beskrivning av ett rekonstruktionsförsök av densamma. Något inventarienummer anges ej och rekonstruktionen väger "närmare 4 kg" vilket är oerhört mycket för ett plagg av denna typ (Östman 1980 s. 104). Den längre fram beskrivna "Edinburghhuvan" väger enligt uppgift från "Royal Scottish Museum" endast 1,417 kg.

Jag har även gått igenom NAA:s publikationer men inte lyckats spåra någon artikel där ringbrynjehuvor behandlas annat än ytterst elementärt.

De utländska auktoriteterna har avfärdat Korsbetningenhuvorna något lättvindigt såsom varande i alltför dålig kondition för att närmare kunna typbestämmas (Burgess - Robinson 1956 s. 65). Man är också enligt mitt tycke alltför benägen för generaliseringar. Claude Blair skriver om de separata ringbrynjehuvorna: "This new type of coif no longer required a ventail but, as we know from an apparently unique late 13th-century example in the Royal Scottish Museum, Edinburgh, had a vertical slit at the back closed by lacing" (Blair 1958 s. 46). Ett konstaterande som kan förefalla något förhastat med tanke på att det baseras på studiet av en enda huva med okänd proveniens. Korsbetningenhuvorna, bevisligen i bruk

1361, uppvisar redan vid ett ytligt betraktande avvikelser i utförandet jämförda med "Edinburghhuvan". Mycket återstår alltså att göra.

Skriftliga källor och medeltida bildmaterial kan ge viktiga ledtrådar och det finns en oöverskådlig mängd äldre publikationer, där forskare och författare sökt återge och i många fall tolka detta källmaterial. Under det tidiga 1800-talet började man intressera sig på ett mera vetenskapligt sätt för medeltidens vapen och rustningar, detta i sammanhang med epokens nyvaknade intresse för medeltiden i allmänhet. I England, där man var tidigt ute, utgav C.A. Stothard 1817-32 verket "The Monumental Effigies of Great Britain", en ovärderlig dokumentation av de medeltida gravfigurer som förekommer i så stort antal i England. Där färgrester förekom på skulpturerna återgavs dessa i färg, vilket är av stort intresse då färgerna avslöjar vilka material konstnären önskat återge. De färgrester som fanns kvar på Stothards tid har i många fall utplånats och vissa av figurerna har "förkommit" eller skadats sedan dess.

De medeltida konstnärerna tillgrep olika metoder för att återge t.ex. brynja, vilket inte gjorde det lättare för forskarna att avgöra hur persedlar varit beskaffade. Sir Samuel Rush Meyrick publicerade 1821 en artikel kallad "Observations on Ancient Military Garments Formerly Worn in England" där han utifrån bilder och skulpturer han studerat trodde sig urskilja nio olika sorters ringbrynjematerial vilka han namngav (Archaelogica XIX s. 120-145). Hans fantasifulla tolkningar togs upp av bl.a. den franske arkitekten och medeltidsforskaren Viollet - Le-Duc i hans verk "Dictionnaire Raisonné du Mobilier Francais de L'époque Carlovingienne à la Renaissance" (Paris 1872-75). Hildebrand återger ett antal av Viollet - Le-Duc's rekonstruktionsteckningar och ifrågasätter inte att rustningsplagg av denna beskaffenhet existerat. (Hildebrand 1879-1903 del III s. 323-328). Rekonstruktioner av "brynjor" har utförts i enlighet med ovannämnda rekonstruktionsteckningar. Deras största värde torde i många fall vara att de visar vad man definitivt aldrig har använt.

Ännu lever diskussionen om olika brynjematerial vidare (Contamine 1992 s. 184-188), trots att bevarade persedlar och arkeologiska fynd bara redovisar en typ, med variationer endast vad ringarnas storlek, tvärsnitt och utförande beträffar. Flätningstekniken är hela tiden densamma, med ett undantag. De uppstående kragar som ringbrynjan ofta försågs med efter

huvans avskiljande från densamma uppvisar i några fall en flätteknik där sex ringar länkats i en istället för som vanligt fyra i en. Detta för att uppnå önskad täthet och därmed ökad styvhet i kragen (Baron de Cosson och W. Burgess 1881 s. 112).

Det är svårt att undgå att känna beundran för den noggrannhet och det sunda omdöme som många 1800-talsforskare ändå uppvisade. Resultatet blev i många fall lysande, som i J. Hewitt's "Ancient Armour and Weapons in Europe from the Iron Period of the Northern Nations to the end of the Seventeenth Century" (Hewitt 1855-60). Trots att författaren låtit sig luras av några hjälmar, som vi idag vet är förfalskade (man hade inte dagens analysmetoder, tillverkarna var mycket skickliga och föremålen ingick i museernas samlingar) är hans arbete mycket läsvärt, främst därför att han hela tiden på var och varannan sida återger medeltida källmaterial, på originalspråket och utan moderniseringar. Detta är mycket viktigt med tanke på de stora risker som en fri översättning till modern terminologi innebär. Hewitt citerar tom Hälsingelagens föreskrifter om folkvapen liksom en på Island författad "Speculum Regale" och inte heller kung Sverres Saga har undgått honom (Hewitt 1855-60 vol. I s. 109-111).

Lakings monumentala verk "A Record of European Armour and Arms" från 1922 innehåller en utmärkt översikt över beståndet av bevarade rustningar och delar av sådana men också ett intressant kapitel om alla de förfalskningar som åstadkommits under tidernas lopp och som bedragit även erfarna och seriösa forskare. Men trots den äldre litteraturens obestridliga förtjänster har den emellertid litet att erbjuda vad gäller svaren på mina frågeställningar, man hade ju som tidigare nämnts inte tillgång till några originalpersedlar och följaktligen är man hänvisad till att studera det material vi nu har tillgång till för att komma vidare.

Innehållsförteckning

Main Page