Ringbrynjehuvor från massgravarna vid Korsbetningen

5.5 Delar av ringbrynjehuvor, möjligen också av andra ringbrynjeplagg. Inv.nr III:2161 - 2165.

Det för min undersökning intressanta fragmentet utgörs av ett ca 26 cm långt stycke av en ringbrynjehuva som av avtryck att döma tycks ha omslutit hakan och vänstra sidan av huvudet (Fig. 15).

Fig. 15. Fragmentet i sin helhet Inv.nr III:2161-2165. Foto Roland Eriksson.

Insidan täcks av sammanhängande foderrester med bristningar här och var. Fodret är mycket välbevarat i jämförelse med övrigt undersökt material. Inga sömmar kunde upptäckas, inte heller framträder i bristningarna något som tyder på att fodret utgjorts av dubbla lager tyg (Fig. 16). Dessa iakttagelser gör att jag finner det osannolikt att fodret varit vadderat eller stoppat, och några rester som kunde tolkas som stoppning förekommer så vitt jag kunde se inte. (Det senare utesluter i och för sig inte stoppning, denna kan ju ha utgjorts av material som försvunnit utan att lämna spår. Torrt gräs, ibland blandat med tagel, förekommer t.ex. ofta i bevarade

hjälmfoder från 14-1600-talet. Det föredrogs säkert p.g.a. att det släpper igenom luft bättre än t ex vadd eller ull och därmed blir behagligare att bära).

Fig. 16. Detalj av föregående. Tygresterna syns här tydligt. Foto Roland Eriksson.

5.6 Tom ringbrynjehuva i Nationalmuseum, Köpenhamn. Thordemans beteckning B XVIII, Nationalmuseums inv. nr D 127 65.

Huvan visade sig inte vara i fullt så gott skick som bilden i Thordemans publikation ger intryck av (Fig. 17 och 18). Det kunde emellertid fastställas att den varit av den "skandinaviska" typen med fram- och baktill, på bröst- och ryggsidan nedhängande fyrkantiga partier. Dessa har vikts upp och veckats och går ej att följa i detalj. Bronsringar förekommer, dock endast i litet antal på det framtill nedhängandet partiet. Deras sträckning går ej längre att följa.

Fig. 17 och 18. Ur Thordeman, 1939, vol 1 s 105

Huvans konstruktion överensstämmer i stort med de som jag hittills lyckats typbestämma. Avståndet från hjässans mittpunkt, som här p.g.a. rostangrepp måste uppskattas i förhållande till kringliggande, bättre bevarad struktur, till ansiktsöppningens överkant är ca 30 ringrader. Detta är betydligt mer än de 21 rader som återfinns på den i analys 1 (Inv. nr 175 30:A2) undersökta huvan. Ringarna är dock här mindre, med ca 9 mm:s ytterdiameter. Ansiktsöppningens övre del utgörs av ca 24 lösa ringar, dess sidor tycks ha minst 22-24 raders höjd. Den nedre kanten vid

hakan är tyvärr dold i veckbildningar. Huvans omkrets i höjd med ansiktsöppningens överdel är ca 90-100 ringar, räkningen var här svår att genomföra p.g.a. rost, föroreningar och defekter. Den framtill nedhängande "lappen" utgörs av 27-28 horisontellt ordnade ringrader, dess bredd kunde jag ej fastställa och ej heller den bakre "lappens" dimensioner. Det lätt kvadratiska hål som återfinns i nackpartiet kan knappast tolkas som en ursprunglig öppning avsedd att snöras samman för åstadkommande av bättre passform (jfr "Edinburghhuvan"). Dess kanter är ojämna och flera mindre, asymmetriska hål finns i dess närhet. Flera av ringarna i öppningens kanter har brottytor och det är troligt att skadan åstadkommits i samband med utgrävningen. En öppning tänkt att snöras samman borde, liksom på "Edinburghhuvan" utgöras av en vertikal slits. Som jag väntat påträffades textilrester i huvan. De bäst bevarade finns på den numera uppvikta del av huvan som en gång skyddat halsens framsida. Även i det bakre nedhängande partiet påträffades emellertid rester/avtryck av textilier, ofta ganska långt ned. Insidan av huvans överdel är dold, de få partier som kan iakttas genom hål och genom ansiktsöppningen har inga bevarade textilrester. I beaktande av att ringarna i denna huva är ca 1 mm mindre i diameter än de i den i analys 1 undersökta torde båda huvorna överensstämma ganska väl med varandra vad storlek och passform beträffar. Den här undersökta huvan torde dock ha gått längre ned i pannan än 175 30: A2.

5.7 Fragment av ringbrynjehuva, f.n. (1994) utställd i SHM. Inv.nr 193 25:Oö6

På den sida av huvan som vilat mot huvudet finns tygrester som är mycket tydliga. Även rester av annat organiskt material förekommer, liknande de jag påträffade i fragmentet 195 25:Lz6 i analys nr 4, se fig. 13. I båda fallen befinner sig dessa, om hårslingor påminnande rester, ovanpå tygresterna, d.v.s. mellan tyget och huvudet. Någon typbestämning kunde ej göras då det endast rör sig om ett fragment av en huva.

5.8 Fragment av ringbrynjehuva, f.n. (1994) utställd i SHM. Inv. nr 195 25 Mö:2.

Fragmentet utgörs av överdelen av en huva. Runt huvudet strax ovan ansiktsöppningens överkant löper tre rader bronsringar. Dessa kan följas i sin helhet och är det bästa exemplet bland de huvor jag haft tillfälle att undersöka på det i det samtida bildmaterialet så ofta förekommande bandet av bronsringar runt huvudet. Antalet ringar i ansiktsöppningens överkant tycks vara 22-24 st. Textilrester, små men urskiljbara förekommer på insidan. Då endast huvans överdel är bevarad går det inte att typbestämma den.

5.9 Ringbrynjehuva med kranium, f.n. (1994) utställd i SHM. Thordemans Reg.nr VII:10.

Huvan är i det närmaste bevarad i sin helhet (Fig. 19). Den är av samma konstruktion som de övriga huvor jag lyckats typbestämma i det av mig undersökta materialet, d.v.s. överensstämmande med de i analyserna 1, 3 och 6 beskrivna huvorna. De nedhängande "lapparna" har också här vikts upp, men går att följa. Huvans avslutning vid axeln, där den delar sig i fram- och baktill nedhängande partier, är 7 ringar bred. De nedhängande partierna såväl fram som bak tycks ha utgjorts av ca 30 horisontella ringrader och har därmed skyddat en stor del av bröst och rygg, allra helst som ringarna är stora och kraftiga. Ansiktsöppningens överdel tycks ha omkring 18 fria ringar, färre än 175 30:A2 som beskrevs i analys 1.

Fig. 19. Ringbrynjehuva med kranium. Thordeman, 1939 s. 104 reg.nr. VII:10.

Ringarna är dock här betydligt större. Inga bronsringar tycks förekomma, och några textilrester kan inte påvisas då huvans insida till största delen är oåtkomlig och de uppvikta partierna grovt förorenade av en blandning av jord, sand och rost. Huvan kunde vid undersökningen ej avlägsnas ur sin monter och dess högra sida kunde följaktligen inte undersökas. Vid en noggrannare undersökning borde ett trovärdigt underlag för en mönsterrekonstruktion kunna erhållas då ringvävens struktur är kraftig och relativt lätt att följa.

5.10 Tom ringbrynjehuva f.n. (1994) i utställd i SHM. Inv. nr 175 30:A43:517 (ev. 514)

Fyndet utgörs av ett stort stycke av en ringbrynjehuva som kastats tom i graven. Ringväven består av tämligen platta ringar vilka är hårt korroderade och det är svårt att avgöra huruvida huvan vänts ut och in eller ej. (De uppstående nitskallarna på brynjeringar ligger vanligtvis på utsidan av plagget av praktiska skäl.) Knappt skönjbara textila strukturer påträffas här och var. Efter att ha konstaterat ovanstående var jag beredd att överge den här huvan då jag tyckte att den hade ganska litet att ge jämfört med övriga undersökta objekt. I samband därmed gjordes jag emellertid uppmärksam på ett intressant förhållande av den museiman som biträdde mig vid undersökningen. Då huvan kastades i graven kom den att veckas ock vridas samman. Ringbrynja är ett av de mest flexibla material som finns och borde ha fallit samman så att de olika vecken vilade mot varandra utan mellanrum. Så har emellertid här ej varit fallet. De av rost stelnade vecken är åtskilda från varandra som om ett nu försvunnet material uppfyllt mellanrummen mellan de olika lagren. Ett i huvan befintligt foder bör ha kunnat åstadkomma en sådan effekt. I övrigt gick huvan ej att typbestämma.

Innehållsförteckning

Main Page