|
Innehållsförteckning | |
Som framgått av analyserna har i flera fall rester eller avtryck av textilier påträffats i de undersökta huvorna och i fragmenten av sådana. I några fall, t.ex beträffande det i analys 5 undersökta fragmentet, torde det röra sig om bevarat tyg. I andra fall kan det vara avtryck i den rost, som uppstått på intilliggande metall, eller korrosionsprodukter från metallen som har sugits upp av tyget och kommit att ersätta detta med bevarad struktur (Wild 1988 s. 11). Det faktum att textilrester påträffats också i de huvor, vilka ej legat i omedelbar kontakt med kraniet och i vissa fall förefaller ha kastats lösa i graven, tyder på att fodret varit fastgjort i huvan och icke utgjorts av en separat, på huvudet buren hätta. Sådana är vanliga på avbildningar av de äldre, i ett stycke med ringbrynjan gjorda huvorna och avbildas ibland på ett sätt som antyder att de emellanåt varit vadderade eller stoppade (Fig. 20). De försök jag gjort med rekonstruktioner av ringbrynjehuvor har övertygat mig om fördelarna med ett i huvan fastgjort foder när det gäller huvor av den separata typen. Nackdelar finns också; ett av svett eller regn blött foder som ej går att avlägsna får ringbrynjehuvan att rosta och omöjliggör effektiv rengöring av densamma. Ringbrynja rengjordes vanligtvis från rost genom att läggas i en tunna som sedan vevades runt eller rullades, ofta tillsammans med fin sand (Hewitt 1855-60 vol. II s.109-110). I viss mån putsar den sig själv vid användning, förutsatt att rostangreppen inte blivit för kraftiga. Fördelarna med ett i ringbrynjehuvan fastgjort foder, som gjort det möjligt att snabbt ta på den och hållit den i läge då den väl var på plats, uppvägde säkert ovan nämnda nackdelar. Hur fodret varit fästat och på vilka punkter är inte helt klart. Talrika avbildningar, bl a figurerna på Källunge kyrka (Fig. 3 och 4) visar en runt ansiktöppningen markerad kant, vilken knappast kan förklaras om den inte hade att göra med fodrets fästande. En rem löpande genom ringarna runt
31
huvudet strax ovanför ansiktsöppningen kan ha tjänat till att anpassa huvans storlek i förhållande till huvudet och fodret kan mycket väl ha fästs i denna. Sådana remmar förekommer ofta på samtida avbildningar. De bronsringar som löper som ett band runt huvudet på det i analys 8 undersökta fragmentet av en ringbrynjehuva, kan ha varit avsedda till att dra denna rem igenom. Att bronsringar trots vissa fördelar i sammanhanget (de rostar inte, vilket järnringar gärna gör i kontakt med läder) icke alltid ansetts nödvändiga, framgår av att flertalet undersökta huvor saknar sådana. Att huvorna i sin helhet varit fodrade tyder flera av fynden på, i alla fall har fodret gått så långt ned att det skyddat halsen mot kontakt med ringbrynjan. Den i analys 4 beskrivna huvan har tydliga tygrester i det parti som skyddat bärarens nacke och hals (Fig. 10). Några belägg för att fodret varit stoppat har jag inte påträffat. Jag har rekonstruerat huva nr 175 30:A2 med hjälp av fjäderstålsringar av med originalen överensstämmande dimensioner. De 21 ringraderna från hjässans mittpunkt till ansiktsöppningens överkant lämnar föga utrymme för ett stoppat foder. Med ett enkelt foder av linneväv blir den däremot bekväm att bära och sitter väl. En fodrad järnhatt med åtdragen hakrem hjälper också till att hålla huvan i läge, vilket framgått av försök jag gjort. Min slutsats av undersökningarna, studiet av samtida bilder och praktisk erfarenhet gör mig benägen att hävda, att ringbrynjehuvor av den här beskrivna typen har haft ett isytt foder, vilket i många fall bestått av ett enkelt lager kraftigt tyg.
Någon flik eller lapp av ringbrynja att fästa upp till skydd av hakan och ansiktets nederdel har inte kunnat påvisas i något av fallen. Det torde vara en konstruktion som uteslutande förekommer på de i ett stycke med ringbrynjan gjorda huvorna. Att jag alls ställde mig frågan beror på att man av bilderna i "Armour from the Battle of Wisby 1361" (Thordeman 1939 vol. 1 s. 105), som visar den i analys 6 undersökta huvan (Fig. 17 och 18), får intrycket av att en sådan flik eller klaff kan ha funnits. Vid undersökningen framgick omedelbart att det rörde sig om den nedhängande "bröstlappen" vilken vikts upp.
Någon vertikal öppning i nackpartiet har inte kunnat påvisas på någon av de huvor där detta varit åtkomligt för undersökning. Den öppning som finns i nackpartiet på den i anlays 6 undersökta huvan är asymmetriskt placerad, har ojämna kanter och en för ändamålet otjänlig form och får betraktas som en skada, möjligen åstadkommen i samband med utgrävningen.
32
De huvor som jag undersökt, har i den mån de är så välbevarade och hela att deras konstruktion kunnat fastställas, visat sig vara av samma typ. De har inte, som "Edinburghhuvan", en nederdel som medelst iläggning av extraringar jämnt fördelar sig över skulderpartiet utan har varit försedda med fram- och baktill nedhängande kvadratiska eller rektangulära "lappar" av brynja (Fig. 7, 8 och 21). Claude Blair hänvisar till tyska bildframställningar då han beskriver typen och hänför den till 1200-talets senare hälft (Blair 1958 s. 46). De förekommer emellertid tidigare. En relief på fasaden till kyrkan St. Trophime i Arles, Frankrike, daterad till 1200-talets början, visar krigare iförda dylika huvor (Nicolle 1991 s. 22). De talrikaste avbildningarna av denna typ av ringbrynjehuvor förekommer emellertid i Skandinavien och då företrädesvis på svenskt och danskt område. Kanske är det inte bara den lösa ringbrynjehuvan i allmänhet, utan just denna typ, som är landskapslagarnas "muza".
 |
| Fig. 22 och 23. "Edinburghhuvan" sedd fram- och bakifrån. (De ljusa knapparna markerar de ställen där extraringar lagts i för ökad vidd.) Efter foto i Burgess-Robinson 1956 s. 61. |
33
"Edinburghhuvan" (Fig. 22 och 23) är som ovan nämnts av en annan typ än de huvor från Korsbetningen jag undersökt. Vid en jämförelse mellan den i min 1:a analys undersökta huvan (175 30:A2) med "Edinburghhuvan" visar det sig dock att utläggningarna med extraringar från mittpunkten på hjässan räknat företer stora likheter. Extraringarna ligger på Korsbetningenexemplaret ovanför varandra, bildande 6 (såvitt jag kunde avgöra) vertikala rader. På "Edinburghhuvan" är dessa rader 7 till antalet och en extra ring har också lagts i vid vardera tinningen för ökad vidd över pannloberna (väl litet för att få någon effekt, min anm). På Korsbetningenhuvan har flera extraringar lagts till på motsvarande ställen för att medge god passform. De moderna rekonstruktioner jag sett är vanligtvis gjorda på annat sätt, antingen utgående från triangulära stycken, vilka fästs ihop till en kalott eller också med ilagda extraringar, som är utspridda och inte bildar vertikala rader. Några extraringar vid pannloberna överstiger nog de flesta sentida tillverkares ambitionsnivå. Överensstämmelserna i ovanstående detaljer tycker jag styrker "Edinburghhuvans" autenticitet, trots att den delvis är lagad och en och annan ring tagits från nederkanten och använts till att ersätta saknade ringar i överdelen. I övrigt är "Edinburghhuvan" med sin slits i nacken och sitt jämnt fördelade axelparti av annan typ, men ringbrynjehuvor är förvisso inte de enda rustningspersedlar som uppvisar regionala variationer och "Edinburghhuvan" företer stor likhet med i engelsk och fransk konst förekommande avbildningar från perioden 1300-1350.
34
Den undersökning jag genomfört har tack vare stort tillmötesgående från berörda institutioners personal givit mer än jag vågat hoppas på. De textilrester jag hoppats finna, fanns mycket riktigt och deras förekomst i de mest skilda delar av ringbrynjehuvorna har styrkt min förmodan, baserad på erfarenheten av praktiska försök och studium av medeltida bildmaterial, att isydda foder har brukats. Det har kunnat fastställas att fodret utgjorts av tyg, sannolikt linne vävt i tuskaft och åtminstone vad objekt 175 30:A2 beträffar har fodret troligen utgjorts av ett enkelt lager tyg, då huvans storlek även på ett litet huvud lämnat föga utrymme för stoppning eller vaddering. Inte heller har jag påträffat dubbla lager tyg i något av fallen, där textilresterna är så välbevarade att detta skulle kunnat konstateras. Det utesluter inte att stoppade eller vadderade foder förekommit men tyder på att enkelt tyg också använts.
Undersökningen av 175 30:A2 har gjort det möjligt att utföra en rekonstruktion av densamma, tillräckligt trovärdig för att en god uppfattning om dess bruksegenskaper kunnat erhållas. Mera skulle kunna göras i den vägen med bättre tillgång till tid och resurser, då flera huvor är rätt välbevarade.
Alla huvor vilkas konstruktion kunnat fastställas, är av samma grundtyp, även om ringarnas storlek och utförande varierar (Fig. 21).
Frånvaron i det undersökta materialet av en flik eller lapp av brynja för skydd av ansiktets nederdel, tyder på att detta varit en konstruktion uteslutande använd på de med brynjan sammanhängande huvorna, betingad av behovet att kunna befria sig från ringbrynjehuvan då den ej användes och ändå ha ett gott skydd för hals, haka och mun då den bars påtagen. Den separata huvan kunde man ju ta av sig då situationen så medgav.
Ingen vertikal öppning i nackpartiet i likhet med "Edinburghhuvans" har kunnat konstateras i de fall där nämnda del av huvan varit åtkomlig för undersökning. Man har väl ansett en sådan öppning onödig på huvor av den i materialet dominerande typen.
35
Likheter i konstruktionen vad ringbrynjehuvans överdel beträffar, har konstaterats vid en jämförelse mellan 175 30:A2 och "Edinburghhuvan". Dessa är tillräckligt stora och av så speciell karaktär att de kan sägas utgöra ett argument för den senares äkthet.
36
|
Innehållsförteckning | |
Text © 1995 Tommy Hellman
HTML-version Patrik Djurfeldt
Main Page